Escrito por Förväntningarna inför Saxons spelning på Liseberg var skyhöga – och av goda skäl. Med gitarrlegendaren Brian Tatler i sättningen och en kärntrupp där både Biff Byford och Nigel Glockler de senaste åren visat att de fortfarande befinner sig i absolut toppform känns det som att endast en svag setlista skulle kunna fälla bandet.
Någon sådan risk finns dock inte den här kvällen. Drygt hälften av låtarna hämtas från de tre album som inte bara definierade Saxons karriär, utan också bidrog till att forma den klassiska hårdrocken: Wheels of Steel, Strong Arm of the Law och Denim and Leather. Att dessa tre mästerverk gavs ut under loppet av endast 18 månader är nästan ofattbart i dag och säger allt om den kreativa explosion som Saxon befann sig mitt i under det tidiga 1980-talet.
Konsertens inledning präglas av två låtar från Hell, Fire and Damnation, Brian Tatlers första studioalbum med Saxon. Titelspåret och ”Madame Guillotine” visar vilken kreativ injektion Tatler har varit för bandet. Materialet är vasst, melodiskt och stundtals går det faktiskt att höra tydliga drag av Tatlers band Diamond Head.
Redan som fjärde låt kommer kvällens första verkliga klassiker när ”And the Bands Played On” från Denim and Leather brakar loss. Här blir det också tydligt hur remarkabelt väl Saxon åldrats som liveband. Den individuella kvaliteten är häpnadsväckande. Nigel Glockler spelar med samma pondus som under storhetstiden, Doug Scarratt och Brian Tatler kompletterar varandra perfekt och Biff Byford sjunger med en pondus som få sångare i hans generation kan matcha. Bandet låter vitalt och låtarna känns fortfarande lika levande som när de skrevs.
I mitten av konserten kommer två av kvällens största överraskningar. Först titelspåret från Solid Ball of Rock (1991), därefter den mäktiga ”Broken Heroes” från det ofta förbisedda Innocence Is No Excuse. Båda fungerar överraskande bra live och visar att Saxons katalog sträcker sig långt bortom de mest självklara publikfavoriterna. Framför allt är det Biff Byfords sång som imponerar. Det finns inga som helst tecken på slitage – tvärtom låter han starkare än många betydligt yngre kollegor.
Den avslutande delen av konserten blir sedan en enda lång triumfmarsch genom den klassiska Saxon-katalogen. Bandet radar upp ”Heavy Metal Thunder”, ”Dallas 1 PM”, ”Strong Arm of the Law”, ”Motorcycle Man”, ”Denim and Leather”, ”747 (Strangers in the Night)” och ”Wheels of Steel” – en låtföljd som få hårdrocksband i världen kan matcha. När extranumren ”Crusader” och framför allt ”Princess of the Night” till sist brakar loss står det klart att publiken fått uppleva en närmast perfekt demonstration av vad klassisk heavy metal handlar om.
Sedan återföreningen 1999 har Iron Maiden varit den självklara måttstocken för brittisk heavy metal, både på skiva och på scen. Men frågan är om inte Saxon numera är det vassare bandet på båda fronterna. Individuella musikaliska topprestationer, i kombination med glödheta liveversioner av låtar från senaste skivan Hell, Fire and Damnation, gör jämförelsen allt mer relevant.
Saxon är med andra ord ljusår från pensionen. Det finns inte en tillstymmelse till rutinmässighet eller trötthet i framförandet, och de nya låtarna står sig utan problem bredvid odödliga klassiker som ”And the Bands Played On” och ”Crusader”. Det är just kombinationen av en enastående låtkatalog, fortsatt stark låtskrivning och ett liveframförande där samtliga musiker fortfarande spelar på absolut högsta nivå som gör att Saxon i dag mycket väl kan vara världens främsta traditionella heavy metal-band.
