Escrito por Blood of the Nations är Accepts tolfte studioalbum och en av hårdrockens mest osannolika framgångssagor. När skivan släpptes sommaren 2010 hade bandet inte gett ut ett nytt studioalbum på fjorton år och få trodde att de fortfarande hade något att bevisa. Situationen blev inte mindre osäker av att återkomsten skedde utan Udo Dirkschneider, vars karakteristiska röst under flera decennier hade varit en av grundpelarna i Accepts identitet. Ändå lyckades bandet mot alla odds leverera ett album som inte bara återupplivade karriären utan som av många betraktas som deras starkaste verk sedan storhetstiden under 1980-talet.
Historien började egentligen året innan. Den 16 maj 2009 offentliggjordes att Accept återförenades ännu en gång. Kärnan bestod återigen av Wolf Hoffmann och Peter Baltes, duon bakom merparten av bandets klassiska katalog. Den här gången fanns dock ingen väg tillbaka till den gamla uppsättningen. Efter jubileumsturnén 2005 hade Hoffmann och Baltes velat fortsätta samarbetet och även spela in ny musik, men Udo hade andra planer. Han hade vid det laget etablerat sig framgångsrikt med U.D.O. och såg ingen anledning att försöka återuppliva det kreativa samarbete som en gång hade gjort Accept till ett av Europas största hårdrocksband.
När det stod klart att Udo inte skulle vara med började sökandet efter en ny sångare. Lösningen dök upp under en låtskrivarsession i New Jersey, där Hoffmann och Baltes genom gemensamma kontakter fick kontakt med Mark Tornillo, tidigare sångare i det amerikanska kultbandet TT Quick. Tornillo hade aldrig nått samma internationella framgångar som Accept, men han var ett välkänt namn på den amerikanska metalscenen och hade länge gjort sig känd för sin kraftfulla röst.
När de tre träffades för en spontan jam-session våren 2009 visade det sig snabbt att kemin fungerade långt bättre än någon hade vågat hoppas på. Enligt Hoffmann tog det bara några minuter innan alla i rummet insåg att något speciellt höll på att hända. Tornillo försökte inte imitera Udo, men han hade tillräckligt mycket av samma råa energi och aggressivitet för att de klassiska låtarna skulle fungera. Samtidigt tillförde han något eget, vilket skulle visa sig vara minst lika viktigt för Accepts framtid.
För att ge fansen en första smak av den nya sättningen offentliggjorde bandet inspelningar av Balls to the Wall och Flash Rocking Man från den första jam-sessionen. Klippen publicerades kort efter att återföreningen annonserats och gav omvärlden möjlighet att själv bedöma hur ett Accept utan Udo kunde låta. Skepsisen var fortfarande utbredd, men reaktionerna blev betydligt mer positiva än många hade väntat sig.
När sångarfrågan var löst föll resten av uppställningen snabbt på plats. Gitarristen Herman Frank och trummisen Stefan Schwarzmann återvände till bandet, vilket innebar att samma kärna som genomfört återföreningsturnén 2005 nu samlades igen. Därmed var det dags att ta sig an den verkliga utmaningen – att skriva ett album som kunde motivera Accepts existens i en ny tid.
Under sommaren 2009 började Hoffmann och Baltes arbeta fram nytt material tillsammans med producenten Andy Sneap. Valet av Sneap visade sig vara avgörande. Den brittiske producenten hade redan etablerat sig som ett av de mest respekterade namnen inom modern metal genom arbeten med bland andra Megadeth, Exodus, Arch Enemy och Nevermore. Samtidigt hade han ett genuint intresse för klassisk heavy metal och förstod att Accept inte behövde moderniseras för sakens skull.
Det märks tydligt på Blood of the Nations. Albumet försöker aldrig uppfinna Accept på nytt. Istället bygger det vidare på de egenskaper som gjorde bandet framgångsrikt från början: massiva riff, starka refränger, precision, tyngd och en omedelbar känsla av kraft. Skillnaden är att allt presenteras med ett modernt sound och en produktion som ger materialet en helt annan slagkraft än vad bandet hade kunnat uppnå under sin storhetstid på 1980-talet.
Inspelningarna genomfördes mellan oktober 2009 och januari 2010 i Sneaps Backstage Studio i Derbyshire. Ju längre arbetet fortskred, desto starkare blev känslan av att bandet satt på ovanligt bra material. Hoffmann och Baltes verkade ha återfunnit den kreativa gnista som präglat Accepts bästa år, medan Tornillo snabbt etablerade sig som en självklar del av gruppen.
Utanför studion visste dock ingen riktigt vad man skulle förvänta sig. Många fans var fortfarande tveksamma till om Accept kunde fungera utan Udo Dirkschneider, och minnet av det mindre lyckade Eat the Heat från 1989 levde kvar. Frågetecknen var med andra ord många när gruppen under våren 2010 började förbereda de första konserterna med den nya uppställningen.
Den 8 maj gjorde Accept sin livedebut med Tornillo bakom mikrofonen inför ett utsålt Gramercy Theatre i New York. Konserten blev ett viktigt test för bandet. Istället för att spela säkert och enbart förlita sig på gamla favoriter valde gruppen att redan nu presentera nytt material. Framför allt väckte Teutonic Terror och The Abyss uppmärksamhet. Det var ett djärvt beslut med tanke på att albumet fortfarande låg flera månader bort, men reaktionerna blev överväldigande positiva.
Samma mottagande följde med till Europa. När bandet spelade på Debaser Slussen i Stockholm den 20 maj stod det allt tydligare att den nya uppställningen fungerade. Publiken tog emot de nya låtarna nästan lika varmt som de gamla klassikerna, något som sällan händer innan ett album ens har släppts. För första gången började även skeptikerna inse att det här kanske var något mer än ännu en nostalgisk återförening.
När Blood of the Nations slutligen släpptes den 20 augusti 2010 hade förväntningarna därför vuxit avsevärt. Rapporterna från de första konserterna hade varit genomgående positiva och Teutonic Terror hade redan skapat ett genuint intresse för det kommande albumet. Trots det var få beredda på hur starkt mottagandet faktiskt skulle bli. Rapporterna från de första konserterna hade varit genomgående positiva och låtar som Teutonic Terror och The Abyss hade redan skapat ett genuint intresse för det kommande albumet. Trots det var få beredda på hur starkt mottagandet faktiskt skulle bli.
Det som från början hade framstått som en vågad chansning utvecklades snabbt till en av de mest hyllade comebackerna i hårdrockens historia. Kritiker som under månader hade ifrågasatt idén om ett Accept utan Udo Dirkschneider tvingades omvärdera sin inställning. Istället för att framstå som en blek kopia av det förflutna lät bandet märkligt nog både hungrigare och mer fokuserat än på många år.
En stor del av uppmärksamheten riktades naturligtvis mot Mark Tornillo. Uppgiften han hade ställts inför var i princip omöjlig. Att ersätta en så ikonisk och särpräglad sångare som Udo Dirkschneider var något många fans ansåg vara dömt att misslyckas. Det intressanta var dock att den diskussionen relativt snabbt försvann. Tornillo vann inte publikens respekt genom att försöka låta exakt som sin företrädare, utan genom att göra materialet till sitt eget. Han behöll den råa energi som fansen förknippade med Accept samtidigt som han tillförde en kraft och närvaro som gav bandet nytt liv.
Men Blood of the Nations handlade om betydligt mer än ett lyckat sångarbyte. Albumets verkliga styrka låg i låtmaterialet. Hoffmann och Baltes hade lyckats hitta tillbaka till den form som gjort Accept till ett av Europas viktigaste hårdrocksband under 1980-talet. Skivan innehåller visserligen alla de klassiska ingredienserna – de stora refrängerna, de marschartade rytmerna och de omisskännliga gitarriffen – men den känns samtidigt märkligt fräsch. Istället för att försöka återupprepa gamla framgångar fångar albumet samma anda som de klassiska skivorna utan att fastna i ren nostalgi.
Redan öppningsspåret Beat the Bastards sätter tonen med en aggressivitet som signalerar att Accept inte har återvänt för att förvalta sitt arv. Teutonic Terror blev snabbt albumets mest uppmärksammade låt och utvecklades nästan omedelbart till en modern signaturlåt. Kombinationen av det massiva huvudriffet, de klassiska körerna och den omedelbara refrängen gjorde den till allt det fansen hade hoppats att ett nytt Accept skulle kunna vara. Låten framförs ofta i extranummer eller som avslutningslåt sen 2010.
Samtidigt visade låtar som The Abyss, Pandemic och titelspåret Blood of the Nations att albumet hade betydligt större djup än ett enskilt starkt förstaspår. The Abyss tillhör skivans mest episka ögonblick, medan Pandemic kombinerar aggressivitet och driv på ett sätt som känns direkt hämtat från bandets bästa period. Även mindre omtalade låtar som Locked and Loaded, Shades of Death och Bucket Full of Hate håller en nivå som många etablerade band bara kan drömma om på sina bästa dagar.
En låt som med åren vuxit till en verklig favorit bland många fans är Shades of Death. Trots att den sällan lyfts fram när albumets starkaste spår diskuteras visar den vilken bredd Blood of the Nations faktiskt besitter. De symfoniska inslagen ger låten en dramatisk och nästan filmisk känsla utan att ta udden av tyngden, och kontrasten mellan de mäktiga arrangemangen och Wolf Hoffmanns knivskarpa gitarrspel fungerar närmast perfekt. Samtidigt bärs låten av ett av albumets mest kraftfulla riff – tungt, melodiskt och omedelbart igenkännbart – som driver hela kompositionen framåt med en självklar pondus. Det är därför knappast någon överraskning att Shades of Death fortfarande dyker upp relativt ofta på Accepts setlistor.
En annan nyckel till albumets framgång var Andy Sneaps produktion. Under 1980-talet hade Accept ofta fått kämpa med produktioner som inte riktigt gjorde rättvisa åt låtmaterialet. På Blood of the Nations låter bandet däremot större, tyngre och mer slagkraftigt än någonsin tidigare. Sneap lyckades modernisera soundet utan att förstöra det som gjorde Accept unika. Resultatet blev en skiva som känns lika självklar för en ny generation lyssnare som för de fans som hade följt bandet sedan Restless and Wild.
Många recensenter gick så långt som att jämföra albumet med klassiker som Balls to the Wall och Russian Roulette. Det är anmärkningsvärda omdömen för vilket band som helst, men särskilt för ett band som inte hade släppt ett studioalbum på fjorton år och dessutom genomfört ett så kontroversiellt sångarbyte. Flera skribenter argumenterade till och med för att Blood of the Nations var det starkaste album Accept hade spelat in sedan mitten av 1980-talet.
Ännu mer imponerande är hur väl skivan har åldrats.
Många comebackalbum möts av entusiasm när de släpps men tappar snabbt relevans när nyhetens behag försvinner. Blood of the Nations har följt den motsatta utvecklingen. Med åren har albumets status snarare vuxit än minskat. Låtar som Teutonic Terror, Pandemic och The Abyss har blivit självklara inslag i bandets konserter och står idag sida vid sida med klassiker som Metal Heart, Fast as a Shark och Balls to the Wall.
Det säger mycket om skivans kvalitet. De flesta comebackalbum lever på nostalgi. Blood of the Nationsöverlevde därför att låtarna höll. För yngre fans blev albumet ofta den första kontakten med Accept, medan äldre lyssnare fick ett oväntat bevis på att bandet fortfarande kunde leverera musik på högsta nivå.
I efterhand går det därför att argumentera för att albumet inte bara återupplivade Accept utan faktiskt räddade bandets framtid. Utan framgången hade återföreningen sannolikt stannat vid några välbesökta nostalgiturnéer. Istället blev resultatet det motsatta. Accept återvände till de stora festivalerna, genomförde omfattande världsturnéer och etablerade Mark Tornillo-eran som en framgångsrik period i bandets historia snarare än en fotnot mellan två epoker.
När man idag blickar tillbaka på våren 2009 framstår historien fortfarande som osannolik. Udo Dirkschneider tackade nej. Hoffmann och Baltes stod inför uppgiften att återuppliva ett av heavy metals mest klassiska namn utan den röst som så många förknippade med bandet. Lösningen blev en relativt okänd amerikansk sångare från New Jersey som råkade befinna sig på rätt plats vid rätt tidpunkt.
Några månader senare stod samma man i centrum för ett album som förändrade Accepts framtid.
Blood of the Nations blev beviset på att Accept fortfarande hade något att säga, och att ibland kan ett band behöva ta sin största risk för att hitta tillbaka till sin styrka. Få hade trott på projektet när det presenterades. Efter att skivan väl hade släppts var det däremot svårt att argumentera emot resultatet. Accept var tillbaka som ett vitalt och relevant hårdrocksband med en ny framtid framför sig.
