Det finns få band vars låtkatalog håller en så genomgående hög nivå som System of a Down. Oavsett hur setlistan hade sett ut hade publiken sannolikt lämnat Strawberry Arena nöjd. Ändå är det framför allt konsertens inledning som sätter tonen för kvällen. Kombinationen av Soldier Side – Intro och den explosionsartade övergången till B.Y.O.B. är sannolikt det starkaste konsertintrot något metalband kan erbjuda i dag. Den lågmälda öppningen bygger upp en enorm förväntan innan allt exploderar i ett av 2000-talets mest ikoniska riff. Från första tonen är Strawberry Arena med på noterna, och den energi som byggs upp under de första minuterna släpper sedan aldrig sitt grepp om arenan.
Setlistan vittnar också om hur System of a Down själva ser på sin katalog. Toxicity dominerar med tio av kvällens tjugonio framförda låtar, vilket är fullt logiskt. Albumet har sedan länge vuxit från att vara bandets stora kommersiella genombrott till att betraktas som ett av 2000-talets verkliga metalmonument och ett av genrens mest inflytelserika album. Samtidigt lever bandet inte enbart på sina största framgångar. Debutalbumet representeras av sex låtar, Mezmerize och Steal This Album! med fyra vardera samt Hypnotize med tre.
Balansen mellan klassiker och djupare albumspår är en av kvällens stora styrkor. Chop Suey!, Toxicity, Aerials och Lonely Day fungerar som självklara publikfavoriter, men låtar som Innervision, Forest, Streamline och DAM visar samtidigt vilket anmärkningsvärt starkt låtmaterial bandet byggde upp under sina fem studioalbum. Framför allt Deer Dance framstår som en av konsertens absoluta höjdpunkter. Drygt två decennier efter att låten skrevs känns dess samhällskritik fortfarande lika träffsäker, och live får den en intensitet som få andra System of a Down-låtar kan mäta sig med.
Kvällens största behållning är ändå Daron Malakian. Han driver konserten framåt med en självklar auktoritet samtidigt som han till synes obehindrat levererar några av modern metals mest karakteristiska gitarrpartier. Det som ser enkelt ut är i själva verket tekniskt krävande, men Malakian spelar med en avslappnad precision som får de svåraste riffen att framstå som självklara. Minst lika imponerande är hans insats bakom mikrofonen. Hans melodiska stämmor och huvudsång i låtar som Hypnotize, Lost in Hollywood och Lonely Day är minst lika viktiga för bandets identitet som Serj Tankians uttrycksfulla röst. Det är lätt att se Tankian som System of a Downs ansikte utåt, men den här kvällen är det Malakian som är bandets självklara motor.
Hans karakteristiska mellansnack är dessutom en lika viktig del av upplevelsen. Inför Needles levererar han ännu ett av sina absurdistiska resonemang om den berömda textraden ”Pull the tapeworm out of your ass”, vilket möts av både skratt och högljudd allsång. Jämfört med spelningen i San Francisco tidigare under turnén framstår han som betydligt mer avslappnad och har en tätare kontakt med publiken genom hela konserten.
Under knappt en och en halv timme avverkar System of a Down en närmast oslagbar setlista utan att intensiteten sjunker. Toxicity och det självklara avslutet Sugar skickar hem publiken i fullständig eufori. Drygt tjugo år efter sitt senaste studioalbum känns bandet fortfarande långt ifrån som ett nostalgiband. Tvärtom visar de att en enastående låtkatalog, framförd med samma hunger och spelglädje som förr, fortfarande räcker för att leverera en av årets starkaste metalspelningar. Samtidigt lämnar konserten efter sig en känsla av vemod. Det är svårt att inte fundera över vad ett band som fortfarande spelar på den här nivån hade kunnat åstadkomma med ett nytt studioalbum. Tyvärr verkar utsikterna för ny musik fortfarande små.
