metal08
Dark Passion Play (2007) och Imaginaerum(2011) är inte bara två av Nightwishs mest framgångsrika skivor. De är två av de mest ambitiösa album som den symfoniska metalgenren någonsin har producerat. Dark Passion Play markerade början på en ny era för bandet, medan Imaginaerum tog Nightwishs filmiska och orkestrala vision till sin absoluta kulmen. I dag är de självklara delar av Nightwishs kanon, album fyllda av låtar som fortfarande definierar bandets identitet. Just därför var Anette Olzons spelning i Stockholm något betydligt större.
Efter att ha lämnat Nightwish har hon i princip inte rört materialet från sina två album. Först under fjolårets sydamerikanska turné återvände hon som soloartist till låtarna som gjorde henne världsberömd. Stockholmskonserten blev därför en sällsynt möjlighet att höra en av de viktigaste rösterna i modern symfonisk metal återta repertoaren som hon en gång var med och gjorde odödlig.
Setlistan var ett frieri till just dessa två skivor. Från den mäktiga öppningen med 7 Days to the Wolves till avslutningen Last Ride of the Day fick publiken en påminnelse om hur imponerande starka Dark Passion Play och Imaginaerumfaktiskt är. Här samsas episka mastodonter som The Poet and the Pendulum med omedelbara allsångsrefränger i Storytime, Amaranth och Bye Bye Beautiful. Ghost River, Rest Calm, Sahara, Turn Loose the Mermaids, Eva och Meadows of Heaven visar samtidigt den enorma bredd som präglade Anettes år i Nightwish. Folkmusik, filmmusik, progressiva arrangemang, popkänsla och tung metal vävs samman.
Det är också här Tuomas Holopainen visade sig från sin kanske allra starkaste sida som kompositör. Dark Passion Play sprängde ramarna för vad Nightwish kunde vara, medan Imaginaerum fulländade konceptet med en nästan filmisk berättarstruktur där varje låt fyller en tydlig funktion. Få band har lyckats skriva två så varierade album som samtidigt känns så sammanhållna.
Anette Olzons roll i den utvecklingen förtjänar större uppmärksamhet. Under hennes år i Nightwish fick bandets mest ambitiösa kompositioner en röst som förenade kraft med närvaro och känsla. På låtar som Amaranth, Eva, Storytime och The Poet and the Pendulum bidrog hon till att ge musiken både tillgänglighet och emotionellt djup, samtidigt som den symfoniska storslagenheten bevarades. Kvällen i Stockholm blev en påminnelse om hur starkt hennes avtryck fortfarande är i Nightwishs katalog och hur självklara dessa låtar har blivit i bandets historia.
Minst lika imponerande var solobandet. Filipe Duarte på bas och sång, Sanzio Rocha på gitarr, Kiko Lopes bakom trummorna och Vithor Moraes på keyboards visade varför den här turnén fungerar så väl. Det handlar inte om ett coverband som försöker imitera Nightwish in i minsta detalj, utan om musiker med teknisk skicklighet nog att återge de komplexa arrangemangen med både precision och energi. Soundet ligger dessutom förvånansvärt nära hur Nightwish faktiskt lät live under Anettes år i bandet, vilket gör att låtarna känns väldigt levande nästan 20 år senare.
Kvällen blev samtidigt en påminnelse om hur mycket Anette faktiskt definierade Nightwish under en avgörande period. Amaranth, Storytime, Bye Bye Beautiful och Last Ride of the Day tillhör fortfarande bandets mest älskade låtar och spelas världen över. De är inte bara klassiker i Nightwishs katalog – de är moderna metalklassiker.
Under det kommande halvåret får den svenska publiken möjlighet att uppleva flera olika epoker av Nightwish när både tidigare och nuvarande medlemmar besöker landets scener. Efter Anette Olzons konsert står dock en sak klar: hon har satt en oerhört hög ribba för hur Nightwishrelaterat material ska framföras.
Den viktigaste hemläxan Anette lämnar Stockholmspubliken med är vilken enastående låtskatt hon gav röst åt. Är Anette en av svensk hårdrocks främsta exportartiklar? En kvinnlig Ronnie James Dio? Att nämna henne i samma andetag som Messiah Marcolin och Anders Fridén, när det gäller internationellt inflytande, känns inte långsökt.
Articulo publicado por https://metal08.wordpress.com
