Escrito por metal08
Att Airbourne vet precis hur man maxar rock’n’roll på en scen råder det knappast några tvivel om. När de intar Stora Scenen på Gröna Lund denna septemberkväll, dagen före releasen av sitt nya självbetitlade album, är det som att själva blodomloppet för klassisk hårdrock får ett extra adrenalinpåslag – och det är så rått, svettigt och kompromisslöst att ingen lämnas oberörd. Det här är rock’n’roll, serverad som den ska: hård, enkel, och med en stor dos australiensisk charm.
Bandet har i över två decennier burit standarden för arbetarrock vidare in i 2000-talet, och deras arv från 70-talets arenaikoner är omisskännliga. Man hör AC/DC-influenserna i varje riff, men Airbourne har för länge sedan smällt in sin egen identitet: riffen är massiva, tempot är högt, och trumkompet känns som en evigt tickande dynamitstubbe. Det märks direkt när Terminator-temat rullar ut ur PA:n och övergår i ”GUTSY” – öppningslåten från den kommande plattan. På mindre än en minut är Joel O’Keeffe genomsvettig; han häller vatten över sig, headbangar aggressivt och låter publiken få sitt första smakprov på kvällens obligatoriska splash-zon.
Setlistan är både ett bevis på Airbournes trohet mot sin egen katalog och ett slags kärnfull översikt över deras karriär: de största klassikerna, några nykomlingar och ett tempo som knappt tillåter någon paus. ”Too Much, Too Young, Too Fast”, ”Hungry” och ”Back in the Game” höjer energin ytterligare; det finns inget utrymme för ballader eller lugnare partier – bara ett konstant flöde av smattrande riff och pulserande refränger. När Joel, enligt tradition, lämnar scenen under ”Raise the Flag” och elgitarren förvandlas till ett showvapen ute i publikhavet, är det som att hela Gröna Lund kollektivt förlorar förståndet. Beer cans smälls mot pannan, skum regnar ner över de främsta raderna och folk skriker sig hesa. Det kan vara ett trick som Airbourne gjort förut, men det är omöjligt att tröttna när det levereras med sådan rå energi och genuin spelglädje.
Kvällens rytmsektion – Justin Street på bas, Brett Tyrrell på rytmgitarr (som firar sin födelsedag denna kväll), och trumsnabben Ryan O’Keeffe – är limmet som håller det hela samman. De låter Joel springa vilt och svettas sig igenom varje minut, och det är lika mycket deras förtjänst att tempot hålls uppe och att ingen låt tillåts slarvas bort. ”Bottom of the Well” och ”Breakin’ Outta Hell” levereras utan kompromisser – hårt, enkelt, och med lagom mycket skit under naglarna.
När ”Diamond in the Rough” tar över scenen blir det ännu tydligare hur Airbourne lyckats skapa en publik som spänner över generationer; här blandas veteranrockare med hungriga ungdomar, och alla har samma behov av att trycka sig fram, skråla och slänga upp plastmuggar i luften. I ”Live It Up” gör sig hela bandet redo att bränna av kvällens största mosh pit – Ryan O’Keeffe vevar igång flygsirenen, Joel spelar introt på knä och publiken exploderar. Det är svårt att föreställa sig ett mer klassiskt rockögonblick, och det är samtidigt det som är Airbournes styrka: de gör inget nytt, men de gör det bättre än de flesta.
Efter en kort paus landar bandet i ett hårt encore med ”Ready to Rock” och den rykande nya singeln ”Alive After Death (Last Plane Out)”, som Joel introducerar med en kärleksfull hyllning till Lemmy och Motörhead – Airbourne bär vidare arvet och får samtidens rockhjärta att ticka. När allt sluts med ”Runnin’ Wild” är det med en känsla av att bandet, sin låtkatalog till trots, egentligen bara behöver stå där och hämta energi från publiken för att hålla hela showen levande.
Det är få band som kan fylla en utomhusscen med så mycket elektrisk närvaro och sådan fysisk intensitet; man lämnar Gröna Lund svettig, nöjd, och övertygad om att rock’n’roll faktiskt aldrig kommer dö så länge band som Airbourne levererar. Att setlistan är snålt tilltagen – bara tolv låtar – gör att man lätt hade kunnat önska mer, men det är ingen kvar som klagar när de sista tonerna dör ut och Joel O’Keeffe lovar att bandet snart är tillbaka. Och skulle det nu finnas någon tvekan om att Airbourne fortfarande är relevanta efter 25 år, så är det bara att titta på deras publik, deras energi och deras kompromisslösa kärlek till rockens råaste uttryck.
För den som vill ha sin rock i sin mest okomplicerade, svettiga och skummande form är Airbourne fortfarande ett fullständigt knockout-slag – och det är svårt att tänka sig något bättre sätt att ladda upp inför morgondagens albumrelease.
Articulo publicado por https://metal08.wordpress.com
