Escrito por metal08
Att D-A-D vet exakt hur man förvandlar en konsert till ett firande av sin egen långa historia råder det knappast några tvivel om. På Gröna Lund denna augustikväll blir det dessutom tydligt att danskarna inte behöver leva enbart på sina allra största hits. Visst finns klassikerna där, men några av kvällens starkaste publikreaktioner kommer faktiskt när bandet plockar fram material från betydligt senare delar av karriären.
Efter den sedvanliga Three Little Pigs-introduktionen är det Jihad som på allvar drar igång maskineriet och sätter tonen. Och No Fuel Left for the Pilgrims är förstås välrepresenterad. Förutom Jihad får vi Girl Nation, Point of View och den närmast obligatoriska Sleeping My Day Away. Fyra låtar från albumet som förändrade allt för D-A-D och som snart fyrtio år senare fortfarande utgör själva ryggraden i bandets liveshow. Det är svårt att argumentera mot en sådan låtskatt när den fortfarande låter så här självklar från en scen.
Monster Philosophy från 2008 får ett närmast överraskande stort gehör och blir en av de låtar som verkligen får fart på Gröna Lund-publiken. Kvällen blir samtidigt en påminnelse om vilken fantastisk låtkatalog D-A-D faktiskt har – och att en setlist inte nödvändigtvis behöver byggas kring bandets 80-talsalbum för att få publiken med sig.
Ännu tydligare blir det när Everything Glows får ordentligt med utrymme. Albumet från 2000 representeras av den fantastiska trion Nineteenhundredandyesterday, Something Good och titelspåret Everything Glows. Tre låtar med ganska olika karaktär som tillsammans blir en av kvällens verkliga höjdpunkter. Something Good får dessutom en extra dimension när Jesper Binzer lämnar scenens trygghet och beger sig ut bland publiken medan han sjunger. Den typen av upptåg fungerar bara när kontakten mellan band och publik redan finns där – och ikväll råder det knappast någon brist på den varan.
En D-A-D-konsert handlar samtidigt om betydligt mer än bara låtarna. En ansenlig del av nöjet består som alltid i att hålla ögonen på Stig Pedersen och undra vad tusan han tänker hänga över axeln härnäst. Hans specialbyggda tvåsträngade basar är sedan länge lika mycket konstföremål och scenrekvisita som instrument, och det ständiga basbytandet har blivit en show i showen. Man kan gå på D-A-D för musiken och ändå komma på sig själv med att stå och beundra nästa fullständigt vansinniga baskonstruktion som plötsligt dyker upp.
Stig får dessutom kliva fram ordentligt i Riding With Sue, där hans sånginsats blir ytterligare en påminnelse om hur viktig hans säregna personlighet är för bandets identitet. Det finns bara en Stig Pedersen och utan honom hade D-A-D helt enkelt inte varit samma band – vare sig visuellt eller musikaliskt.
Bakom trummorna fortsätter Laust Sonne att vara bandets outtröttliga kraftverk. Och självklart nöjer sig D-A-D inte med att låta trummisen sitta still längst bak. I ett nummer som för tankarna till Peter Criss och 70-talets mest oblyga arenarock hissas Sonne upp i luften och spelar periodvis inne i bandets gigantiska upplyfta logotyp. Det är stort, fånigt, snyggt och fullständigt logiskt i D-A-D:s universum. Exakt så ska rock’n’roll gärna se ut när ingen längre behöver låtsas vara cool.
Setlistan gräver dessutom ganska friskt i katalogen. 1st, 2nd & 3rd, Written in Water, Speed of Darkness, Grow or Pay, Laugh ‘n’ a ½, Bad Craziness och I Won’t Cut My Hair gör att kvällen aldrig reduceras till någon renodlad greatest hits-föreställning. Framför allt Laugh ‘n’ a ½ har förstås sedan länge en alldeles särskild relation till den svenska publiken och fungerar lika säkert som någonsin.
När Sleeping My Day Away slutligen kommer är det fortfarande den monumentala D-A-D-låt den alltid har varit, men bandet har vid det laget redan bevisat kvällens kanske viktigaste poäng: deras historia slutar inte med No Fuel Left for the Pilgrims. Att Monster Philosophy kan skapa sådant liv och att tre låtar från Everything Glows får så framträdande roller visar ett band vars publik faktiskt följt med genom årtiondena.
Och när It’s After Dark till sist rundar av kvällen känns det återigen som den där speciella blandningen som D-A-D blivit så skickliga på: hårdrock, humor, absurda scenidéer, enorm spelglädje och en låtkatalog som blivit betydligt djupare än bara de självklara 80- och 90-talsklassikerna.
Articulo publicado por https://metal08.wordpress.com
